Annorlunda 20-talskrim i Stockholmsmiljö

Om jag ska läsa deckare eller spänningslitteratur rent allmänt så mer eller mindre kräver jag numera att miljön är intressant eller oväntad. Jag orkar inte mer fler slitna, lätt alkoholiserade poliser som gillar opera i mellanstora svenska orter by-the-sea. Står inte ut.

Därför kändes Pontus Ljunghills En osynlig som en intressant utmanare i klassen Årets deckare hemma hos undertecknad. Bara det att Stockholm 1928 valts som den huvudsakliga arenan verkade tillräckligt ovanligt och därmed var ju jag fast.

En osynlig handlar om ett mord på en liten flicka, en ung kommissarie på väg uppåt i karriären och om hur ett arbete kan ta över ens liv. Jag tycker verkligen om sättet som Pontus Ljunghill beskriver några unga människors liv i Stockholm för 84 år sedan. Jag tycker om hur han målar Stockholmsbilder för min syn, till exempel miljön runt Stadshagen där jag nu själv bor. Jag tycker om språket som hade kunnat bli en dans över nattgammal is, men som i mitt tycke fungerar väldigt bra – jag reagerade över huvud taget inte på ordvalet. Bra där!

Där finns förstås också en vind från en tid som var så annorlunda mot hur vi lever idag. Kvinnokaraktärerna representeras med några få undantag av ”fruar”, kvinnor som lever i skugga eller kanske till och med i lä av sina män. Naturligtvis hittade man heller inte många kvinnor inom polisväsendet för 84 år sedan, men det känns ändå, med mina referenser anno 2012, märkligt och ovant att de är så frånvarande.

En osynlig är en kriminalroman med en vemodig ton, en längtande blick bakåt i tiden mot ett Stockholm utan bilköer, stress och konsumtionshets. Men också mot ett Stockholm där de sociala problemen trots allt inte ser så annorlunda ut mot hur de gör idag. Och Stadshagens IP ser annorlunda ut i mina ögon nu…

En italiensk version av Jo Nesbø…

Jag kan inte påminna mig om när jag senast hörde om en italiensk deckarförfattare. Även om mycket går mig förbi numera av olika skäl, så tycker jag ändå att jag borde ha hört om Giorgio Faletti långt tidigare.

Herregud, karln är i princip en italiensk motsvarighet till Jo Nesbø. Fast liiiite mer. Bara en sån sak. Ser så där lite lagom laid-back ut. Advokat, formel 1-förare och reklamare. Komiker, skådespelare och musiker. Och så har han sålt iväg sina fem böcker i 10 miljoner exemplar – bara i Italien. Siffrorna varierar lite för hur mycket han sålt i resten av världen, men vi kan nog tryggt säga att det är några till. Typ många.

Jag har plöjt ”Jag dödar” och ”Ögat som ser” i relativt snabb takt med tanke på att de ligger på runt 630 resp 450 sidor vardera. Böckerna är fristående och här går det runt ett par seriemördare lösa, självklart av den mest psykopatiska sorten, en i lyxigt vackra Monaco och en i coola New York. Valet av den förstnämnda miljön med en radiostation i fokus funkar perfekt för mig, även om jag gillade storyn i ”Ögat som ser” bättre.

Jag ska egentligen inte klaga, för det är fullt ställ på alla sätt och ställen och det är så nära en bladvändare man kan komma men jag kan ändå inte låta bli att undra över hur jag hade tagit in storyn om jag hade behärskat det vackra italienska språket. För det ÄR något som tiltar i översättningen, något i valet av vissa ord och fraser som gör att man lyfter på ögonbrynen emellanåt.

Dock, för den som vill ha ett pärlande italienskt alternativ till den vanliga myskoppen té i läsfåtöljen så skulle jag nog säga att det här, E’ una buona scelta.