Fem snabba för din sommarläsning

Semester. Helt plötsligt infinner sig den yppersta av lyx. Ett par-tre timmars ostörd läsning på en solig balkong. Man tror knappt det är sant. Så all tid är värdefull. Här är fem snabba lästips för dig som tar alla chanser att få ut maximal lästid.

En rasande eld av Andreas Norman: Trodde väl aldrig att någon kunde beskriva den administrativa gången på UD så att man vänder blad som besatt. Och att därutöver toppa med en grymt bra story på det. En av sommarens höjdare!

Tänk på 3tt tal av John Verdon: En debutant och en riktig andlös bladvändare i Deaver-Kellerman-Pattersons anda. Om det här var debuten så vill jag ha en personlig avisering i mobilen när nästa bok är på gång.

Sharp objects av Gillian Flynn: Aldrig har väl mina försiktigt flyktiga funderingar på att någon gång – om än på deltid – återvända till den lilla ort i Mellannorrland där jag kommer från fått så goda motargument. För alla dem som redan bestämt sig för att återvända till denna lilla ort var-den-nu-finns-någonstans: undvik denna bok nogsamt. För er övriga: läs-läs-läs för tusan!!!

Var blev du av Bernadette av Maria Semple: Feel-good av bästa märke om en mor-dotter-relation av ett mer ovanligt slag.

Dålig karma av David Safier: Feel-good av lite ovanligare slag om att återfödas som något helt annat än människa. Typ myra. Mycket, mycket underhållande!

Så går en bitvis hårt stressad tvåbarnsmamma i mediebranschen ner i varv …

Nä, vi har verkligen inte världens största balkong och den är inte stylad enligt alla konstens regler och det blåser fan någon slags märklig twister-vind som gör att man sitter där med sitt morgonkaffe eller sin salladstallrik och håret vispar i ögonen och det känns som värsta vindtunneln. Från maj till september.

Men det där med att åka till Plantagen i Bromma, köpa på sig några kassar växter, försöka passa ihop med tidigare års ytterkrukor och sedan smyga ut på morgnarna och nypa bort torra blommor från fuchsian och jämföra mogenheten på körsbärstomaterna … mmmmmm. DET, mina vänner är att säga hejdå till all stress och andning i halsgropen. Från maj till september, that is.

Balkong sommar 2013En gång i världen, i en annan tid och i ett annat liv, bodde jag i radhus. De första åren var det fantastiskt, helt oslagbart. Det fanns inget som helst kravfyllt i att rensa ogräs, plantera om och rota bland maskarna. Allteftersom barnen kom (och växte upp) minskade tiden till förfogande drastiskt och de sista två åren i radhuset minns jag – bland annat – som en förtvivlad kamp mot kirskålens framfart. Och där kirskålen förmodligen var den mest hanterbara delen.

Nu bor vi i innerstan och det är fjärde sommaren med udda blomkrukor på vår vindtunnelbalkong.  Vi har testat lite allt möjligt, från vinrankor och klematis till bambu och penséer. En del fungerar riktigt bra, en del överlever men inte mycket mer och det mesta dukar under när man inte riktigt vet hur man ska hantera vinterförvaringen. (Vem fan har 5-10 grader OCH ljust hemma i en standardlägenhet nuförtiden? Men åh, vad det ändå fungerar som balsam på en själ som ofta är på gränsen. (Har ni sett den, förresten – ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” av Pedro Almodóvar? Om inte, do it NOW!)

Så nu i kväll impulsköpte jag två små olivträd och lovade den überentusiastiska praktikanten i butiken att plantera om i ”medelhavsjord” och att låta småttingarna torka ut mellan vattningarna. Vad tror ni? Utöver medelhavsjorden, överlever de vintern hos en bitvis tokstressad tvåbarnsmamma och trehundsmatte i medieträsket? Fortsättning följer.

Episkt från Medelpad med Vattnet i mars

Vattnet i marsEn roman som delvis utspelas i Nedansjö, Medelpad. Ja, men ni förstår – det går helt enkelt inte att värja sig mot något sådant. När jag nästan hör dialekten i dialogen.

Jag är född och uppvuxen i Medelpad, visserligen några mil därifrån inåt landet, men när jag läser Mikael Fants Vattnet i mars så är det så mycket som kommer upp till ytan av min barn- och ungdom, naturen och ett ganska anspråkslöst liv långt, långt från Stureplan. Ett liv där älven Ljungan bryter genom den medelpadska dalgången som ett brett silverarmband och en av de gamla livsnerverna i dessa trakter, järnvägen, löper som två tunna halslänkar av silver längs vattnet. Skolbussar. Korvkiosken. EPA-traktorer. Längtan bort. Flytten. De som stack och de som stannade. Och kanske lite, lite känslan av hur något kunde ha varit om jag hade blivit kvar. Pratet på byn. Alla som vet allt om alla.

Det här är inget annat än en välskriven, vacker, dråplig, poetisk, varm, sorglig, intelligent, driven och spännande berättelse om en familjs inbördes relationer över tre generationer under ett år. I östra delarna av Medelpad. Bara en sådan sak. Låter inte särskilt upphetsande men jag lovar, det finns dylikt för den som gillar sådant också!

Jag blir så genuint glad över att det finns svenska författare som fortfarande kan sitt hantverk, att BERÄTTA. Och följaktligen: Vattnet i mars lämnas härmed med mina varmaste rekommendationer.

En feeling av Knutby i Feberflickan

Mina bästa kollegor på P4 Radio Stockholms trafikredaktion har ett uttryck som de använder i sina rapporter ibland och ni har säkert hört det också. ”Tittköer” kallas det som uppstår vid en trafikolycka där förbipasserande trafikanter helt enkelt ”måste” kolla in vad som har hänt, några sekunder för länge – och konsekvenserna blir att köerna blir avsevärda.

”Feberflickan” av Elisabeth Östnäs känns som en tittkö. Det är obehagligt som en film av fett och alldeles för nära inpå. Och det går helt enkelt inte att sluta att vältra sig i den här historien om den unga kvinnan Luna som feberaktigt drömmande vandrar omkring i ett hus med två mördade människor, såriga relationer och något mörkt i bakgrunden som man bara anar. Varför tänker jag på händelserna i Knutby när jag läser det här? Kanske därför att det kantar så mycket med märkliga familjekonstellationer, dolda, sjuka passioner, något som har skevat och gått snett och så får det till slut katastrofala konsekvenser.

Man kan läsa ”Feberflickan” som en pusseldeckare i miniatyr eller som en exposé av ett psyke i sönderfall. Elisabeth Östnäs driver smärtsamt berättelsen vidare och lämnar logiska luckor som tvingar en att gå tillbaka, tänka efter och fundera: vem är offret egentligen? Vem är på väg mot stupet och vem har fast mark under fötterna? Vem manipulerar vem? Vem tar riskerna och vem tar konsekvenserna? Lite som hur nu det hela spelades upp i Knutby.

Jag tänkte mig verkligen att ta del på ett handfast och aktivt sätt, men tyvärr blev det förstås alldeles för planlöst, i En bokcirkel för alla och Karin Bergs oförtröttliga arbete med att få oss bokmalar att också PRATA (skriva) om det vi faktiskt läser. Jag kastade följaktligen också in något litet inlägg där, men mer än så blev det inte. Skämskudde! Hade verkligen velat ta del mycket mer helhjärtat, men ni vet hur det blir. Vi behöver inte prata mer om det. Ni förstår.

Det som faktiskt är otroligt spännande med den här boken är att se den i ljuset av det som är vardagsmat i den nyhetsrapportering vi ser idag: övergrepp inom familjen, psykisk ohälsa och ett rättssystem som inte alltid är vattentätt. Det här skulle, med små förändringar, lätt kunna vara en handling år 2013. Jag såg nog den vackra Knutbyvillan med de vita knutarna alldeles tydligt framför mig.

Och vem mördaren är. Egentligen. I det här fallet – kanske inte det viktigaste.

#vemärmördaren ?

FeberflickanBokcirklar är något jag varit sugen på länge, men aldrigt riktigt kommit mig för att testa. Nu fick jag via enbokcirkelföralla chansen att läsa och bokcirkla över Feberflickan av Elisabeth Östnäs och bland annat göra det via Twitter. Kul idé! Började läsa på bussen till jobbet idag och en bra värdemätare är faktiskt när man nästan missar hållplatsen där man ska gå av.

Så nu blir det extremt spännande att följa detta på Twitter och se vad det blir av det hela. Går det att ta reda på vem mördaren är? Kolla du också – #vemärmördaren

Gästbloggaren: Lovande debut av paret Börjlind

Min gästbloggare och sambo har under positiva små utrop ägnat sig åt Springfloden av Cilla och Rolf Börjlind…

Boken ”Örnnästet” av Alistair MacLean är en av de böcker jag läste och gillade som ung. Det som gör den lite speciell är att boken bygger på filmmanuset till filmen med samma namn.  Mig veterligen är det fortfarande ganska ovanligt att filmen kommer före boken.

Så jag blev väldigt nyfiken när jag hörde att tv/film-manusförfattarna Börjlind skulle släppa en kriminalroman. Med manus till bland annat 26 ”Beck”-filmer i ryggen så var ju en fråga om boken skulle ”leva ett eget liv”.

Jag tycker att den gör det. Karaktärerna är intressanta, en del mer än andra, och de värsta schablonerna och klichéerna lyser med sin frånvaro. Huvudintrigen är väl kanske inte den mest originella, men tillsammans med sidospåren så blir det bra. Tycker jag.

Begreppet ”antihjälte” får lite av en ny dimension och även om jag tycker mig se lite lånade drag från andra litterära figurer i en del av karaktärerna, så är det bra. Jag ser fram emot de följande böckerna i den utlovade serien.

 

Dagar blir till veckor, veckor blir till månader..

Livet tar sig märkliga uttryck emellanåt. De planer man så storstilat smitt får läggas i malpåse ett tag och så är det inte mer med det. Vissa saker får sättas på paus, helt enkelt.

Så har det varit med den här bloggen också. Under ett antal månader har kraft och energi gått åt till helt andra saker än att dela med världen vad jag och min sambo har läst. Vad gäller mitt läsande har det varit bitvis begränsat – men när väl jag och boken mötts så har mötet varit intensivt. Bloggen har funnits i bakgrunden i mina tankar, ibland som ett gnagande samvete, ibland som en påminnelse om att i vissa lägen måste man välja annat och att det faktiskt är ok att släppa taget ibland – även om det gäller något som man verkligen vill göra.

Men allteftersom dagar blir till veckor och veckor blir till månader händer saker. Så därför är nu faktiskt mina snabba lästips uppdaterade!