Vi drunknar i deckare nu.
Jag orkar inte ens göra en snabb research på hur många titlar med etiketten deckare/spänning som ges ut i Sverige varje år för jag blir alldeles matt av att ens tänka tanken. Och det känns som om en betydande andel av dessa titlar hamnar i ungefär samma spår hela tiden: medelålders polis, oftast manlig och gärna aningen sliten, med problem av modellen alkohol/privata relationer och/eller arbetsrelationer. Har ofta oförstående chefer. Lyssnar på opera (eller annan musik) och bor med fördel i pittoreska miljöer, dock ej i interiörer för hemmahos-reportage.
Så när jag började läsa Jussi Adler-Olsens Kvinnan i rummet ljöd varningsklockorna per omgående och det var såååå nära att jag hade stoppat tillbaka boken i “tillbaka-till-bibblan”-kassen. Vet inte vad som hindrade mig men det kan ha varit en längre tågresa och frånvaro av alternativ läsning. I vilket fall, jag är glad att jag fortsatte – för det här gillar jag. Verkligen.
Vanligen gillar jag inte riktigt när handlingen spänner över en längre tidsperiod och hoppar fram och tillbaka, men här var det faktiskt så sanslöst gåshudsframkallande att till och med jag sket i det och bara sträckläste.
Som vanligt, ingen spoiler här – men det är inte ofta som en “vanlig” deckare stannar kvar så länge i huvudet, kanske främst för att jag berördes så mycket av berättelsen kring den kidnappade Merete. En huvudperson som först också balanserade farligt nära gränsen att hamna i avdelningen “vacker karriärskvinna utan egen karaktär” men där författaren verkar ha tagit sig samman och fäst både personlighet och jävlar anamma på det som kunde ha blivit ruggigt platt.
Gissa vem som genast ska läsa fler böcker av Jussi Adler-Olsen?
Pingback: Om att fortsätta på den danska linjen… | Bloggar lugnt