Realistiskt med en bok i veckan under 2012?

Jag tror att de flesta av oss som älskar att läsa egentligen skulle vilja läsa mer än vad vi gör. Men ni vet hur det är: läsning kräver oftast en lugnare omgivning än vad vi klafsar omkring i. Behöver inte säga mer, eller hur?

Så här års hittar jag glada utrop på Facebook och Twitter om att ”jag har minsann läst si och så många böcker i år, jag” och jag blir lika häpen varje gång. Hur hinner folk med om de faktiskt har ett heltidsjobb och kanske behöver laga lite mat once in a while och dammsuga av golven lite sporadiskt? Och kanske ta hand om barn, hundar, katter, man, svärmor och den däringa bilen som startmotorn pajar på hela tiden? Och måla och dränera om huset, koka egen hallonsylt och tillverka struvor? Och tapetsera om, vira vackra dörrkransar och klä om soffan? Och själv skriva en bok också – på eget förlag, förstås.

Jag bara undrar.

Nå, man ska ju inte stirra sig blind på vad alla andra gör. Jag klafsar vidare och är glad om jag lyckas få mina korta lässtunder. Fast lite lässtress är det. Är det att ta i med en bok i veckan 2012?

Misterioso? Nej, jag vågade inte …

Jag har inte läst Arne Dahls serie om A-gruppen. Jag vet, det är helt galet. Min sambo tycker att han tillsammans med herrar Roslund & Hellström är de bästa svenska författarna i spänningslitteraturfåran – och i det senare fallet håller jag med honom. Möjligen tycker jag att Sjöwall & Wahlöö kanske är aningen vassare.

Whatever. Kvällens ångestbeslut handlade om Misterioso. Eller inte Misterioso. Titta. Eller inte titta. Jag menar: så många gånger som man blivit besviken på ett uselt eller i bästa fall mediokert film- eller tv-manus baserat på en alldeles utmärkt roman. Ni vet själva. Känslan.

Så nu valde jag bort tv-versionen, låter sambon agera försökskanin och så får jag se vad det blir. SVT Play eller så bara läsa, läsa, läsa… (Tyvärr hör jag brottstycken av dialogen på håll och jag vet inte om jag blir så där tokimponerad. Åhh, så synd…)

Och så. Finns det överhuvud taget någon roman där filmen sedan blivit mycket bättre? Just nu kan jag inte komma på en enda. Kan ni?

Juldagen är en kraftigt underskattad läsdag…

… om det nu inte vore för frukost, disk, hastig städning på ungarnas rum, lunch, allmänt fixande, lite dammsugning, transport av son, kort power-nap, ny transport av son, middag och disk – så är juldagen en helt perfekt dag för att ligga platt och läsa.

Just nu, överst i läshögen: Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen. Inte riiiiiktigt lika obehagligt bra som Kvinnan i rummet, men hittills helt ok.

Väntar på sin tur gör Jag dödar av Giorgio Faletti och Alla själars natt av Deborah Harkness.  Ni vet, jag har ju en ovana att kolla vad folk läser på buss, tåg och tunnelbana och häromveckan såg jag en tjej läsa Jag dödar och hon var helt totalabsorberad av den - och det är väl ett väldigt bra betyg.  Sedan verkar italiensk krim lite spännande, det är inget som har korsat min väg förut. Ska bli kul att testa!

Med en önskan om många, långa lässtunder – ha nu några sköna mellandagar på er allihop!

2011 ser ut att gå till historien som ett uselt läsår…

Nyårsdagen 2011.
Alla dessa dagar. Åh, så de ska fyllas av njutningsfullt läsande. Massor, ofta och länge. För en bok i veckan – en enda ynka bok i veckan – DET ska väl inte vara några problem nu när barnen i alla fall börjar bli resonabelt stora och inte behöver ständig och oavbruten vård och passning.

30 november 2011.
Gaaaahhh. Har det verkligen inte blivit mer än så här? Men heeeeeerregud, varför läste jag den där? Och DEN? Such a waste of time. Hur tänkte jag där? Och varför läste jag inte mer under alla dessa otaliga tunnelbaneresor istället för att ägna mig åt att flytta bokstäver på ett rutsystem i mobilen i kamp med kamrater under obskyra alias? En månad kvar av året och mina goda föresatser för elva månader sedan ser så dammiga ut…

Om att fortsätta på den danska linjen…

På mitt jobb finns ett bibliotek. Jo, det är sant. Jag kan alltså utan att skämmas smita iväg några minuter på arbetstid, andas ut bland hyllorna och kanske låna en liten trave. Nu har min fascination för danska spänningsförfattare tagit över (se tidigare inlägg) och härförleden hängde Sissel-Jo Gazans Dinosauriens fjädrar med hem i väskan. Det kändes lite som en vild chansning, men när jag i helgen stod och djupandades på Pocketshop (den nyöppnade i pendeltågsplanet på Centralen) så hade någon i personalen tipsat om den – och de brukar ju vara pålitliga i alla väder!

Ni där ute i bokbloggosfären, har ni flera tips på intressanta danska (eller wtf, andra nordiska) författare som skriver både spännande och farligt? Hör av er!

Luggslitna poliser som gillar opera och sprit…

Vi drunknar i deckare nu.

Jag orkar inte ens göra en snabb research på hur många titlar med etiketten deckare/spänning som ges ut i Sverige varje år för jag blir alldeles matt av att ens tänka tanken. Och det känns som om en betydande andel av dessa titlar hamnar i ungefär samma spår hela tiden: medelålders polis, oftast manlig och gärna aningen sliten, med problem av modellen alkohol/privata relationer och/eller arbetsrelationer. Har ofta oförstående chefer. Lyssnar på opera (eller annan musik) och bor med fördel i pittoreska miljöer, dock ej i interiörer för hemmahos-reportage.

Så när jag började läsa Jussi Adler-Olsens Kvinnan i rummet ljöd varningsklockorna per omgående och det var såååå nära att jag hade stoppat tillbaka boken i ”tillbaka-till-bibblan”-kassen. Vet inte vad som hindrade mig men det kan ha varit en längre tågresa och frånvaro av alternativ läsning. I vilket fall, jag är glad att jag fortsatte – för det här gillar jag. Verkligen.

Vanligen gillar jag inte riktigt när handlingen spänner över en längre tidsperiod och hoppar fram och tillbaka, men här var det faktiskt så sanslöst gåshudsframkallande att till och med jag sket i det och bara sträckläste.

Som vanligt, ingen spoiler här – men det är inte ofta som en ”vanlig” deckare stannar kvar så länge i huvudet, kanske främst för att jag berördes så mycket av berättelsen kring den kidnappade Merete. En huvudperson som först också balanserade farligt nära gränsen att hamna i avdelningen ”vacker karriärskvinna utan egen karaktär” men där författaren verkar ha tagit sig samman och fäst både personlighet och jävlar anamma på det som kunde ha blivit ruggigt platt.

Gissa vem som genast ska läsa fler böcker av Jussi Adler-Olsen?

Välkommen åter till Bloggar lugnt!

Bloggar lugnt är en blogg som under några månader legat i träda och funderat på livet, döden och allt däremellan. Inte har det handlat speciellt mycket om böcker och läsning, utan mest om att få tillvaron och tidsschemat att gå runt. Så har nog de flesta det, mer eller mindre – allt är ett enda prioriteringsrace där tyvärr många roliga och lustfyllda saker faller åt sidan.

Men.

Nu har jag läst Konsten att bokblogga av Karin Berg och Petra Jankov Picha – och fasen, vad sugen jag blev att komma igång med bloggandet igen!!! Kända bokbloggarna Karin och Petra har skrivit en liten, liten bok full med inspiration för den som vill komma igång, för den som en gång börjat men tappat bort sig lite och för den som vill vidareutveckla sitt bloggande. Jag tillhör ju både kategori två och tre och nu måste jag säga att även om mycket är känt och bekant så finns där små guldkorn att ta vara på.

Guldkorn som att ägna sig lite åt att marknadsföra sig på sociala medier, hålla lite koll på statistiken och framför allt göra sin grej och nischa sig för att sticka ut. Men framför allt, blogga för att det är kul!

Så nu är det dags att pröva vingarna igen. Mitt sängbord är som vanligt belamrat och bokhyllorna ska vi inte tala om. Min sambo och gästbloggare är taggad och läshungrig och vi har hållit bokinköpen nere till ett minimum.

Kort sagt, alla förutsättningar finns. Nu gäller det bara att sätta igång! Välkommen tillbaka till Bloggar lugnt.

Gästbloggaren: ”Jordnära, lågmält och bland de bästa i år”

När jag läst en, har han läst två-tre. Det är möjligen därför den här mannen är så balanserad – han prioriterar sin lästid. I vilket fall, här är veckans lästips från Christer. Denna gång: Inkräktaren av Håkan Östlundh (Forum).

Jag gillar den här boken.

Det finns en jordnära lågmäld ton i berättandet som tilltalar mig.

Den femte boken om Fredrik Broman på Gotland bygger rätt långsamt upp spänningen och har en upplösning som inte är helt självklar, samtidigt som att det känns som en, i en lekmans ögon, realistisk skildring av hur polisarbete kan gå till. En relativt stor del av berättelsen speglas ur brottsoffrens perspektiv vilket jag tycker skänker en trovärdighet åt intrigen.

Den förra boken om Broman, Blot, släpptes 2008 och det känns rätt länge sedan. Det är nästan så att jag tycker att man åtminstone ska bläddra igenom Blot för att återbekanta sig med Östlundhs personer och miljöer.

Sammanfattningsvis tycker jag att Inkräktaren är en av de bättre kriminalromanerna jag läst i år.

Jag skulle kunna vänja mig vid det här…

Christoffer Carlsson signerar.

Solsken när jag vaknar. Lugnt och städat med morgonlogistiken, lite sent ute visserligen men till slut smiter jag in på Piratförlaget på Kaptensgatan och andas ut.

Här blir det frukost och författarträff med Christoffer Carlsson och genast sjunker andningsfrekvens, puls och blodtryck. Vackra lokaler med höga fönster och trägolv. Några gamla bokbloggarbekanta och flera nya ansikten.

Och så Christoffer själv som berättar om hur det kändes att få veta att hans bok skulle ges ut, om att skriva tidigt på morgnarna och om att leva med förväntningarna på bok nummer två. Om blinkningarna till Donna Tartts Den hemliga historien och om att hämta bästa skrivarinspirationen i väntrummet på akutmottagningen.

Väldigt bra initiativ, Piratförlaget! Så här skulle åtminstone ett par morgnar i veckan gärna få starta.

Gästbloggaren: Bra driv från Arne Dahl

Vad skulle jag göra utan min gästbloggare? Ha ångest för att jag inte regelbundet skriver briljanta inlägg? Så. Här kommer ett nytt inlägg från Christer, denna gång om Viskleken av Arne Dahl (Bonniers).

 A-gruppen är nedlagd.

Viggo Norlander och Jan-Olov Hultin är pensionärer. Gunnar Nyberg satsar på att bli författare i den grekiska övärlden och Lena Lindberg är mammaledig.

De övriga är, förutom Jon Anderson, knutna till en inofficiell operativ grupp inom Europol med säte i Haag. Gruppen består av medlemmar ifrån ett antal EU-länder och som operativ chef fungerar Paul Hjelm.

Bortser man ifrån de ”gamla” svenska karaktärerna, känns personbeskrivningarna lite schablonmässiga. Tankarna går till hur man rollbesätter en dokusåpa, men i det här fallet med lite stereotypiska poliskaraktärer.

Handlingen är rätt komplex och som ett flertal thrillers nu för tiden, berör den ett globalt plan. Det finns ett bra driv i berättandet, med det lite för Arne Dahl typiska passagerna med eftertänksam samhällskritik och moraliskt reflekterande över samtidens tillstånd. Eftertänksamheten tenderar väl kanske att bli något mer svepande generell än i tidigare böcker.

Gillar man Arne Dahl och hans böcker om A-gruppen, så är jag rätt säker på att man kommer att gilla den här. Jag får känslan att författaren vill utöka ”scenen” på ett naturligt sätt från Sverige till Europa och att de något schablonmässiga karaktärerna kommer att utvecklas i kommande böcker, eftersom det här är den första boken av en tänkt kvartett.

Jag ser i alla fall nyfiket fram emot nästa bok i serien…